Skottlandsseglingen från början till slut

Om du vill läsa om Skottlandsseglingen 2006 i kronologisk ordning från början till slut, klicka här

Fler bilder från Skottland finns på Flickr.

Hemma igen!

Från Lillesand gav vi oss iväg redan klockan fem på morgonen för att försöka hinna fram till Lysekil innan kvällen. Kalle och Dennie gick upp och rustade sig för hårda förhållanden med grötfrukost, flytoveraller och selar. Natten igenom hade båten ristit och skakat av enormt kraftiga vindbyar och vi var tveksamma till om vi överhuvudtaget skulle kunna ge oss ut. Väl ute på Skagerack hade vi en vind på mellan 6 och 8 sekundmeter och en rejäl men ändå sansad dyning på kanske 3 meter. Vi skiftade snabbt från genua 2 till genua 1 som spirades med spinnackerbommen och bytte från flytoveraller till shorts. På en trivsam läns styrde vi sedan i mellan 6 och 7 knop mot Lysekil. Solen sken från en molnfri himmel och snart hade dyningen lagt sig så att autopiloten kunde ta över. Dagen tillbringades solande, läsande och slappande. Tyvärr lade sig även vinden och framåt kvällen försvann den helt. Vi fick starta motorn och ändra natthamn till Gullholmen där vi kunde lägga till vid två-tiden på natten och ta en kort promenad innan vi kojade. På morgonen blev det en efterlängtad och välbehövd dusch samt en lyxig frukost innan Dennie mönstrade av och tog färjan till Orust. Den återstående besättningen kastade loss i hård motig vind och gråmulet väder och gick för maskin till Kälkerön där vi tände kaminen och anvjöt en slapp eftermiddag med läsning och glöggdrickande innan vi åt en stadig hamburgermiddag och somnade tidigt. Vår sista dag på resan startade med sovmorgon och sedan ännu en rejäl lyxfrukost innan vi kastade loss och seglade i kraftig vind för bara genua 2 mot hemmahamnen. Två timmar senare kunde vi segla in till hemmaplatsen och förtöja, en månad och en dag samt 1563 sjömil efter att vi lämnade den. Efter packning och en snabb avstädning lämnade vi så Valkyrian ensam och mönstrade av. Vi har upplevt massor och det kräver nog lite tid att smälta allt men redan nu är vi väldigt nöjda med vår resa och det var nog inte vår sista långsegling…

Kryssning på Sörlandet

Vi vaknade efter vad som kändes som ett ögonblick av att det knackade på båten och hamnfogden ville ha betalt. Dennie förklarade situationen och att vi skulle betala på hamnkontoret senare. Vi kunde somna om en liten stund innan samme man stod där igen i samma ärende. Den här gången fick skepparen försöka förklara att vi inte hade några norska pengar och att vi kommit in klockan sex efter att ha korsat nordsjön, den här gången verkade det som om det gick hem. Efter frukost och städning m.m. visade det sig att alla faciliteter som hade med gästhamnen antingen var stänga för säsongen eller helt enkelt att någon glömt att öppna, vilket var oklart. Vi hade ingen större lust att betala 150 NOK för 5 timmars kajplats och ingenting annat så vi kastade loss och gick nerför Mandalselva, satte genua 2 och gick inomskärsleden uppför sörlandet i mellan 4 och 6 knop. På sedvanligt sätt i Norge involverades hela besättningen i navigationen och vi har i all ödmjukhet några enkla tips till norska sjökarteverket; ett exempel är att man kan skriva ut höjden på broar, både i sjökortet och på själva bron så behöver sjöfarande inte gissa höjden… Vi fick hur som helst en underbar dag med inomskärssegling som kontrast mot de senaste dygnen på Nordsjön. Vid åttatiden löpte vi in i Lillesands skyddade hamn och kunde förtöja som enda gästbåt. Väderprognosen för morgondagen låter lovande även om vi räknar med att sjön fortfarande kommer att vara grov. Klockan fem i morgon bitti kastar vi loss för de sista 90 sjömilen över till Sverige…

Nordsjön avklarad igen!

Vi lämnade Inverness nästan som planerat, dock någon timme senare på grund av oklara anledningar i samband med slussandet ner till havsnivån och ut på ett vindstilla Inveress Firth. Med god hjälp av vår trogna Albin hann vi dock precis ut på Moray Firth med ebben och kunde sätta segel i en ökande sydlig vind. I god vind stävade vi så ostvart och väntade bara på delfinerna, den här gången skulle vi väl ändå få se dem? – Icke! Dessutom mojnade vinden och lämnade oss guppande långt från vår tilltänkta natthamn i Whitehills. Det fick bli motorgång mot Fiskehamnen Buckie istället där vi fick ligga utanpå en enorm och fantastiskt risig tremastskonare. Vi fick prata med den vänlige hamnkaptenen som avslutade varje mening med antingen – No prrrroblem! eller med – Thank you! och vi lyckades också fylla både våra vattentankar och våra matförråd (Dennie äter ganska mycket har det visat sig..). Rustade för Nordsjön hade vi en stillam avskedsmiddag för Bea och la oss tidigt. Morgonen efter mönstrade Bea av i ett grått, regnigt och stilla Buckie, knappt en vindkåre störde vattenytan varken i hamnbassängen eller ute på Moray Firth. Dagen blev dock minst lika fin som dagen innan, strålande sol och varmt men med svaga varierande vindar och en del regnskurar. Natten bjöd inte på någon förändring och inte heller några andra överraskningar än att topplanternan slutat fungera vilket gör att vår strömförbrukning tredubblas eftersom vi måste gå på vanliga gånglanternor. Detta samt bristen på vind gjorde att Albin fick rycka in med jämna mellanrum för att fylla våra batterier och minska avståndet till waypointen. Andra dagen på Nordsjön gick i slentrianens tecken; fortfarande samma växlande vindar och en och annan oljerigg samt våra ständiga följeslagare stormfåglarna. Nu började även kulingvarningarna, gale 8 och severe gale 9 nämdes i samband med alltfler delar av Nordsjön för varje väderprognos, samtidigt låg vi och guppade i stiltje eller kryssade ostvart i svaga ostliga vindar… Dagens höjdpunkter var passagen av nollmeridianen, de första 100 sjömilen samt att vi till slut kom på rätt halva av nordsjökortet. Tredje dagen bjöd på lite bättre vindar och ibland kunde vi faktiskt hålla mot waypointen och göra mellan 6 och 7 knop. Samtidigt gjorde the Met Office klart att vi skulle få en västlig force 9 (<24,4 m/s) allra senast på Fiskebankarna… vid det här laget började vi bli lite luttrade och ville dessutom hellre ha mycket vind än ingen vind. Plötsligt på eftermiddagen fick Dennie en slänggipp och bommen trillade ner från masten. Det visade sig vara en mutter som gängat upp sig. Vi kunde få upp bommen på plats igen ganska enkelt och nu sitter det dubbla muttrar på bombeslaget… Framåt kvällen började både vind och vågor öka och vi hade dem desstom rakt bakifrån. När mörkret föll blåste det kuling och stora vågberg rullade in akterifrån. Vi gick på en kryssläns och vände mot sydost när vi började närma oss Lindesnes, vinden och vågorna fortsatte att öka och vågkammarna hade börjat bryta. När vi gjorde en våldsam surf, liknande Vo70-båtarna med stora svallvågor i höjd med sittbrunnen och med loggen på ett nytt fartrekord med 12,6 knop insåg vi att det var klokast att söka nödhamn. Vi gippade igen och riktade stäven mot… Mandal. Nu gick vår jungman in i väggen, troligtvis pga näringsbrist. Med yrkessjömannen nedbäddad i sin koj fick de resterande styrkorna angöra Mandal vilket visade sig besvärligt. Vi klarade det med ett par sjöar som bröt in i sittbrunnen varav en en skickade ner ett par spänner i salongen till den indisponible jungmannen. Väl inne i Mandals skyddade hamn tog den avslutande maratonvakten ut sin rätt och efter varsin rejäl whisky och en macka kojade vi klockan fem på morgonen skeppstid, sex lokal tid.